Från Miklagård till Norden
Bysans inflytande på Kyrkans tidiga utveckling i Norden
Det är väl dokumenterat att kristendomen nådde de nordiska länderna från flera riktningar. Den vanliga bilden som oftast målas upp är att den kristna tron nådde Norden nästan uteslutande från västligt håll: först genom missionären helige Ansgar, ärkebiskop av Hamburg-Bremen, i början av 800-talet, och sedan genom den engelske helige Sigfrids mission i början på 1000-talet. Vad som ofta förbises i den gängse forskningen kring detta är den östliga kristendomens inflytande på den tidiga Kyrkan i de nordiska länderna, trots att det är väl etablerat att nordmännen ofta reste till Konstantinopel, eller “Miklagård” som staden kallades på deras eget språk. De nära relationerna mellan nordmännen som var aktiva i öst, s.k. väringar, och ruserna, som vid denna tid nyligen konverterats till den Ortodoxa Tron av bysantinerna, jämte det faktum att väringar praktiskt taget grundade Kievriket, har i mångt och mycket blivit förbisett vad gäller dess inverkan på den nordiska kristendomen, även om senare forskning har visat att det östliga inflytandet på Kyrkans tidiga framfart i Norden kan ha varit mycket större än vad man tidigare trott.
Kristnandet av de nordiska länderna började troligen långt före helige Ansgar av Bremens mission, med en inledande fas som begynte omkring år 400, om inte ännu tidigare, när skandinaver besökte det romerska rikets kontinentala tyska stater, och som Ann-Sofie Gräslund skriver: ”måste ha stött på kristendomen” [1] och därmed förmodligen också påverkats av den. Denna tidiga kontakt med kristendomen skedde alltså på en lokal och personlig nivå av enskilda resenärer som själva upptäckte tron, snarare än att de influerats av ett officiellt försök av Kyrkan att etablera sig i Skandinavien. Detta innebär att de nordmän som reste mycket troligen var bland de första kristna i sina respektive regioner, och att det individuella förhållningssättet till antagandet av kristendomen, enligt John H Lind, mycket väl kan ha varit ”ursprunget till ett av de dominerande dragen i den tidiga skandinaviska kristendomen”. [2]
Nordmännens kontakter med det bysantinska riket fortsatte i varierande grad under hela imperiets livstids, men ökade dock betydligt under 800-talet, när de nordiska och ryska samhällena på många sätt började överlappa varandra i Novgorod-området, eller Holmgård som det kallas i nordiska källor. Denna utveckling nådde sin höjdpunkt på 1000-talet efter Kristnandet av Rus, då helige Vladimir (Valdemar) den Store (†1015) i stor skala anlitade väringastyrkor för att hjälpa Basileios II (†1025), vilket inledde en fas av att tusentals nordmän kom att tjänstgöra under den bysantinske kejsaren i det s.k. Väringagardet, vilket var verksamt ända in på 1300-talet som kejsarens egna livvakts- och elitförband.
Både termen ”väring” och termen ”rus” fick med tiden olika betydelser. Ursprungligen kallades skandinaverna i öst för ruser, och det var dessa människor som enligt Nestorskrönikan skall ha grundat Kievriket. [3] Ordet ”rus” kommer troligen från “Roslagen”, som är namnet på en kustregion i östra Uppland, belägen norr om dagens Stockholm. I mitten av 900-talet fick termen ”rus” en bredare betydelse och kom att omfatta den östslaviska majoritetsbefolkningen i och omkring Kiev. ”Väringar” kom att betyda skandinaviska nykomlingar, d.v.s människor som skickades av ryska furstar för att stödja dem i interna konflikter eller under större militära kampanjer. Då termen ”rus” kom att beskriva den slaviska befolkningen, används därav termen ”väringar” i Nestorskrönikan till att förklara för deras samtida på 1100-talet vilka de ursprungliga ruserna hade varit. Med tiden, i och med det att västerländsk kristendom etablerades i Norden, fick termen ”väringar”, så som den användes av bysantinerna och slaverna, en mer negativ betydelse, eftersom den alltmer förde tankarna till Rom och det schismatiska påvedömet, särskilt efter det att nordmännen börjat delta i korstågen. [4] Då den semantiska förändringen av dessa två termer över tid har orsakat mycket förvirring i senare historiografi används ”väringar” i denna text för att beteckna nordmän som var verksamma i Novgorod- och Kiev-områdena samt i Bysans, men även de nordmän som härstammade från Roslagen, d.v.s. de ursprungliga “ruserna”. Termen ”ruser” används däremot för att beteckna den östslaviska befolkningen kring Novgorod och Kiev från mitten av 900-talet och framåt.
Kommenterande Nestorskrönikan skriver John H. Lind: ”det är uppenbart att mellan 911 och 944 hade ett betydande antal skandinaver eller personer av skandinaviskt ursprung i Rus beslutat sig för att anta kristendomen, antagligen genom individuella val, kanske medan de bodde i eller besökte Bysans”. [5] De mest anmärkningsvärda konkreta exemplen på detta faktum finns i Nestorskrönikan historiska redogörelser som beskriver hur Kievrikets första kungligheter var av väringahärkomst samt hur de konverterat till den Ortodoxa tron. Mest anmärkningsvärt är naturligtvis att döparen av Rus, storfursten helige Vladimir, själv ju hade väringablod i sig, likt sin mor heliga Olga (Helga) av Kiev (†969), som hade konverterat till kristendomen redan år 957, när hon besökt Konstantinopel. Heliga Olga var gift med den Igor I (†945), son till Rurik (†879) som på många sätt anses vara Rus’ grundare. Efter Rus’ dop år 988 ser man ytterligare väringainflytande på det tidiga ryska kungahuset i personen heliga Anna av Novgorod (Ingegerd Olofsdotter) (†1050), dotter till den första svenska kristna kungen Olof Skötkonung (†1022), i och med att hon gifte sig med helige Vladimirs son, helige Jaroslav den vise (†1054). Många framstående personer i det tidiga ryska kungahuset var således inte bara av väringahärkomst utan anses också vara helgon i den Ortodoxa Kyrkan. Rurikdynastin höll sedermera makten i Ryssland ända fram till 1500-talet.
Omnämnande av väringainblandning i den tidiga ryska kristendomen finner man också i boken som innehåller livsberättelser om grottklostret i Kievs monastiska fäder, dess s.k. paterikon, vilken beskriver en väring vid namn Sigmundr [6] som skall ha spelat en avgörande roll i byggandet av den första kyrkan i Kievlavran genom att förse helige Antonij, en av lavrans grundare, hjälp i form av ett bälte som tagits från en avbildning av Kristus på korset. Bältet skall sedan ha använts som mått för att bygga kyrkan. När Sigmundr döptes tog han namnet Simon och blev, som helige Antonij hade profeterat, den första personen att begravas intill den nybyggda kyrkan.
Ytterligare ett viktigt väringainslag i den tidiga ryska kristna historien finner man i Nestorskrönikans berättelse om en väringakrigare som efter att ha döpts under militärtjänstgöring i Konstantinopel kom att bli, tillsammans med sin son, de första martyrerna på rysk mark. Kända som de heliga Fjodor (Theodor) och Ioann (Johannes) (†983) i hagiografisk tradition, dödades denna far och son intressant nog under den tid då helige Vladimir den Store, Rus’ döpare, fortfarande var hedning. Efter sin omvändelse byggde helige Vladimir sedermera en kyrka till Guds Moders avsomnades ära på platsen där heliga Theodor och Johannes lett martyrdöden.
Skandinaviska kungligheter begav sig inte bara till Kiev utan även till Konstantinopel, vilket man kan läsa i livsberättelserna om helige Olof Haraldsson (†1030) och hans yngre halvbror Harald Hårdråde (†1066), vilka spelade avgörande roller i kristnandet av Norge. Snorre Sturlassons Heimskringla tillsammans med bysantinska källor beskriver hur helige Olof skickade hjälp till bysantinerna på begäran av kejsaren Alexios I Komnenos (†1118) i hans kamp mot de turkiska nomadfolket Petjenegerna. Sedermera, när helige Olof stupade i slaget vid Stiklestad, flydde Harald med sina anhängare österut till Rus och hamnade så småningom i Konstantinopel där han tjänstgjorde i Väringagardet. Harald gjorde en framgångsrik karriär i det bysantinska riket, men intriger vid hovet ledde till att han dömdes till fängelse. På väg till fängelset fick Harald se en uppenbarelse av sin helige halvbror Olof, som också uppenbarade sig för en högt uppsatt bysantinsk kvinna och övertygade henne om att försöka få ut hans halvbror ur fängelset, vilket hon också gjorde. Heimskringla nämner även att ett kapell tillägnat helige Olof byggdes i Konstantinopel på den plats där han uppenbarade sig för sin yngre halvbror. Harald återvände senare till sitt hemland, enade Norge och visade i sitt styre tydliga spår av bysantinskt inflytande. [7]
När relationerna mellan Rus och Bysans fördjupades efter dopet av Rus, ökade därmed väringarnas resor till Bysans och Konstantinopel, vilket framgår av de många artefakter som finns kvar från denna period. I dokumentationen av dessa föremål finns tydliga bevis på bysantinskt och nordiskt samspel i såväl ikoner och väggmålningar som mynt och runstenar. Ingen annanstans är detta utbyte mellan de två samhällena mer uppenbart än på Gotland.
Gutasagan, som är ett dokument från 1200-talet om öns historia, beskriver hur dess invånare upptäckte kristendomen och lät döpa sig under sina affärsresor samt hur de skall ha fört med sig ”kristna präster” på sina resor hem. Gutarna lät sig alltså inte bara döpas i främmande länder, utan de såg även till att präster följde tillbaka till ön samt att resa kapell och kyrkor att fira gudstjänster i. [8] Även om enskilda invånare på ön tillsammans med andra välberesta nordmän troligt kommit i kontakt med Bysans redan på 500-talet, var det först under 900-, 1000-, och 1100-talen som den kristna tron började utövas i större utsträckning på ön och i Norden. Det är därför som man från denna period hittar de flesta av öns unika kristna kvarlämningar. Det mest slående inslaget av den östliga kristendomens inflytande på ön kan ses i dess ikonografi, som finns i åtta olika kyrkor på ön. Det som finns kvar idag av dessa ikoner är bara fragment av vad som en gång var en fullständig täckning av kyrkornas väggar, likt det man ser i traditionella bysantinska kyrkor. I tre av öns gamla kyrkor finns fragment av ikoner som föreställer de heliga apostlarna som en del av motivet för Kristi Himmelsfärd; änglar, manliga helgon samt Guds moder som håller Kristusbarnet i sina armar som ett fragment av motivet för den Yttersta Domen, alla med största sannolikhet skapade av en person av grekisk eller rysk härkomst som var skolad i bysantinskt ikonmåleri. [9]
I några av öns stenkyrkor finner man även fragment av väggmålningar på manliga helgon, änglar och en hel absid föreställande Kristus i härlighet omgiven av diverse helgon, också de utförda av en person som inte bara påverkats av bysantinsk religiös konst, utan snarare var en mästare i hantverket som kallats till Gotland i enkom för att skapa dessa verk. [10] De uråldriga dopfuntarna på ön besitter på samma sätt tydliga drag som pekar mot att de tillverkats av en stenhuggare som utbildats i Bysans alternativt i storstadsområdena Novgorod eller Kiev, då båda dessa ryska områden vid den tiden var platser där bysantinsk konst hade ett starkt inflytande. [11]
De kvarlämnade runstenarna från nordens tidiga kristna period som förtäljer om nordmäns resande till Grekland, varav de flesta restes under 1000-talet, finns alla i Sverige, nästan uteslutande i mälarlandskapen, men särskilt i östra Uppland. [12] Dessa trettiotal runstenar är ytterligare bevis på banden mellan Norden och Bysans. Att döma av vad som står skrivet på dessa stenar – vilka verkar som gravstenar, ofta med beskrivning av den avlidnes livshistoria – är det uppenbart att Bysans lämnade ett betydande avtryck på dessa skandinaviska resenärer. Ett flertal av stenarna innehåller en kortare beskrivning hur personen i fråga rest till Grekland och avsomnat där tillsammans med en bön för den avsomnade personens själ. På runstenen i byn Vedyxa står det till exempel: ”Stenhild lät resa denna sten efter Vidbjörn Greklandsfarare, sin man. Gud och Guds moder hjälpe hans själ...”. [13] Majoriteten av stenarna från 1000-talet speglar på ett eller annat sätt den kristna tron, antingen genom det som står skrivet på dem eller av det faktum att stenhuggaren lät dem prydas med ett kors. I bönerna på dessa stenar nämns inte bara Gud och Guds Moder, utan även änglar och helgon, och enligt Eric Segelberg har vissa av bönerna tydliga bysantinska drag. Segelberg påpekar att frasen ”Gud hjälpe hans själ”, som förekommer på många av dessa stenar, också var vanligt förekommande i inskriptioner på bysantinska sigill. Detta, tillsammans med det faktum att stenarna använder orden ”Guds Moder” istället för ”Jungfru Maria” för att benämna Gudaföderskan, pekar också det mot ett inflyttande från den östliga Kyrkan snarare än den västliga. [14]
Det faktum att bysantinska mynt har hittats i skatter eller gravar i Skandinavien ger också en indikation på det bysantinska och nordiska samspelet under denna tid. Det tidigaste myntet man funnit är av Justinus II († 578) och det senaste av Nikeforos III († 1081), med den högsta tätheten av mynt från mitten av 900-talet, under Konstantin VII:s († 959) och Romanus II:s († 963) regeringstider. [15]
Även om de kvarvarande bysantinska mynten är relativt få i antal jämfört med andra utländska mynt som cirkulerade i de nordiska länderna vid den tiden är deras sällsynthet ett tecken på deras höga värde snarare än något annat, eftersom de ofta sågs som indikatorer på hög social status då anknytningen till Bysantinska Riket ansågs vara något prestigefyllt för nordmännen. Vissa mynt kan till och med ha förts tillbaka till Norden som dopgåvor av resande skandinaver som konverterat under sin tid i Bysans, då mynt skall ha delats ut till nykonverterade hedningar i denna bysantinska tradition. [16] Skandinaverna började så småningom själva att tillverka imitationer av de bysantinska mynten och att nästan en tredjedel av de mynt som hittats är genomborrade eller har ett handtag tyder på att det var vanligt att omvandla mynt till smycken. Då många bysantinska mynt har en bild av ett kors på sig har man fastställt att de flesta öglorna och hålen som gjorts i mynten gjordes på ett sådant sätt att korset skulle vara rättvänt då de användes som smycken. [17] Myntens symboliska värde verkar ha varit viktigare än deras monetära värde eftersom de flesta imitationerna tillverkades efter det att själva originalmynten hade gått ur cirkulation. Med tanke på att bysantinska mynt visar tydliga kristna symboler, i kombination med nordmännens insisterande på att inkludera dem i smycken samt det faktum att de placerats i gravar kan man undra om dessa mynt inte bara hade ett värde för nordmännen i form av social prestige, som ofta föreslås, utan om de hade, inte bara ett symboliskt, utan därtill också ett religiöst och andligt värde.
Trots att det inte verkar ha funnits något uttryckligt missionsuppdrag av bysantinerna riktat mot Norden, fann nordborna ändock sätt att komma i kontakt med den heliga Kyrkan i öst. Enskilda resor samt väringarnas inflytande i grundandet av Kievriket, både som kungligheter och vanligt folk, i kombination med den nära kopplingen mellan Rus och Bysans efter Rus’ dop, gjorde att den östkyrkliga andligheten tog sig till Nordens trakter. Väringarnas myckna resande till Bysans för att tjänstgöra som soldater under kejsaren innebar att ett stort antal skandinaver kom i kontakt med den östliga Kyrkan, vilket i sin tur ledde till att några av dem kom till en tro på Kristus Jesus, världens Frälsare, varpå de sedermera förde tillbaka sin nyfunna tro till sitt hemland. Med tanke på de många historiska fakta som tyder på samspel mellan de skandinaviska, rusiska och bysantinska samhällena runt 1000-talet blir det framöver därför svårt att förbise att östlig kristendom var starkt närvarande under den tidsperiod då Norden kristnades, och likaså det inflytande som Bysans haft på kristendomens framfart i regionen, då man ju finner hela spektrat av det kyrkliga livet i diverse uråldriga kvarlämningar, inklusive heliga ikoner på trä och sten, dopfuntar och mynt samt historier om nordmäns inflytande på grundandet och uppbyggandet av Kyrkan i Rus; runstenar som förtäljer nordmäns resor till Bysans; utländska präster som förs till Norden för att upprätta det kristna gudstjänstlivet och därtill berättelser om ett flertal nordiska helgon, som än idag vördas av den Ortodoxa Kyrkan.
Må, genom Guds försyn och människokärlek, Ortodoxin återigen slå rot i Nordens land!
Fotnoter
[1]: Ann-Sofie Gräslund, “Christianisation”, Nordic Tales Byzantine Paths, https://nordictalesbyzantinepaths.ku.edu.tr/en/article/christianisation-t13.
[2]: Line Bjerg, John H Lind, Soren Michael Sindbaek, From Goths to Varangians: Communication & Cultural Exchange Between the Baltic & the Black Sea (Black Sea Studies) (Aarhus University Press, 2013), 351.
[3]: Mats G. Larsson, Väringar: Nordbor hos Kejsaren i Miklagård (Atlantis, 1991), 8.
[4]: Bjerg, Lind, Sindbaek, From Goths to Varangians, 409.
[5]: Bjerg, Lind, Sindbaek, From Goths to Varangians, 353.
[6]: The Paterik of the Kievan Caves Monastery (Harvard University Press, 1989), trans. Muriel Heppell, 60.
[7]: Olof Heilo, Leif Inge Petersen, “St Olaf and Harald Hårdråde”, Nordic Tales Byzantine Paths, https://nordictalesbyzantinepaths.ku.edu.tr/en/article/coins-t26.
[8]: Erland Lagerlöf, Gotland och Byzans (Ödins Förlag, 1999), 26.
[9]: Lagerlöf, Gotland och Byzans, 54.
[10]: Lagerlöf, Gotland och Byzans, 72.
[11]: Lagerlöf, Gotland och Byzans, 89.
[12]: Larsson, Väringar, 143.
[13]: Larsson, Väringar, 144.
[14]: Bjerg, Lind, Sindbaek, From Goths to Varangians, 348-349.
[15]: Oğuz Tekin, “Byzantine Coins and Their Way to Scandinavia”, Nordic Tales Byzantine Paths, https://nordictalesbyzantinepaths.ku.edu.tr/en/article/coins-t26.
[16]: Nordic Tales Byzantine Paths, “Byzantine Coins and Their Way to Scandinavia”.
[17]: Florent Audy, “Byzantine Coins and Scandinavian Jewelry”, Nordic Tales Byzantine Paths, https://nordictalesbyzantinepaths.ku.edu.tr/en/article/byzantine-coins-and-scandinavian-jewelry-t8. '''
- ← Previous
Helige Sigfrids svenska Ortodoxa förening