Kors
Helige Sigfrids
En svensk Ortodox Kristen förening i Norrland

Bysans inflytande på Kyrkans tidiga utveckling i Norden


Bysans inflytande på Kyrkans tidiga utveckling i Norden

Ikon av två änglar från Sundre Kyrka på Gotland (1200-talet).

Bakgrund

Det är väl dokumenterat att kristendomen nådde de nordiska länderna från flera olika håll. Den vanliga bilden som dock oftast målas upp är att tron nådde Norden nästan uteslutande från västkyrkligt håll, först genom missionären Helige Ansgar, ärkebiskop av Hamburg-Bremen, i början av 800-talet, och sedan genom den helige Sigfrid mission under 900- och 1000-talen. Vad som ofta förbises i den gängse forskningen kring detta ämne är den östliga kristendomens inflytande på den tidiga Kyrkan i de nordiska länderna, trots att det är väl etablerat att skandinaverna ofta reste till Konstantinopel, eller “Miklagård” som staden kallades på deras eget språk. De nära relationerna mellan skandinaverna som var aktiva i öst, s.k. väringar, och ruserna, som vid denna tid nyligen konverterats till den Ortodoxa tron, tillsammans med det faktum att väringar på många sätt grundade Kievriket, är i mångt och mycket förbisett när det kommer till dess inverkan på den Nordiska kristendomen, även om senare forskning har visat att det östliga inflytandet på den tidiga nordiska kristendomen kan ha varit mycket större än vad man tidigare trott.

Kristna relationer mellan Skandinavien och Bysans fram till 800-talet

Kristnandet av de nordiska länderna började troligen långt före den officiella missionären St. Ansgar av Bremen, med en inledande fas som begynte omkring år 400, om inte ännu tidigare, när skandinaver besökte det romerska rikets kontinentala tyska stater, och som Ann-Sofie Gräslund skriver: ”måste ha stött på kristendomen” och därmed förmodligen så ock påverkats av den. Dessa tidigaste kontakter med kristendomen skedde alltså på lokal och personlig nivå, då enskilda resenärer upptäckte tron snarare än att de influerats av ett officiellt försök av Kyrkan att sprida tron. Detta innebär att skandinaver som reste mycket troligen var bland de första kristna i sina respektive regioner, och att det individuella förhållningssättet till antagandet av kristendomen, enligt John H Lind, kan mycket väl ha varit ”ursprunget till ett av de dominerande dragen i den tidiga skandinaviska kristendomen”. Skandinavernas kontakter med det bysantinska riket fortsatte i varierande grad under hela dess livstids, men ökade dock betydligt under 800-talet, när de skandinaviska och ryska samhällena, på många sätt började överlappa varandra i Novgorod-området, eller Holmgård som det kalla i nordiska källor, vilket nådde sin höjdpunkt på 1000-talet efter Kristnandet av Rysslands, då helige Vladimir (Valdemar) den Store (d. 1015) i stor skala anlitade väringa styrkor för att hjälpa Basileios II (d. 1025), som inledde en fas under vilken tusentals skandinaviska män kom att tjänstgöra under den bysantinske kejsaren i det s.k. Väringagardet, vilket var verksamt ändå in på 1300-talet som kejsarens egna livvakts- elitförband.

Väringagardet avbildat i Madrid-manuskriptet (sent 1000-tal).

Väringarna, ruserna och Bysans

Både termen ”väring” samt ”rus” fick med tiden olika betydelser. Ursprungligen kallades skandinaverna i öst för ruser, och det var dessa människor som enligt Nestorskrönikan skall ha grundat Kievriket. Ordet ”rus” kommer troligen från ’Roslagen’, som är namnet på en kustregion i östra Uppland, belägen norr om dagens Stockholm. I mitten av 900-talet fick termen ”rus” en bredare betydelse och kom att omfatta den östslaviska majoritetsbefolkningen i och omkring Kiev. ”Väringar” kom att betyda skandinaviska nykomlingar, nämligen människor som skickades av ryska furstar för att stödja dem i interna konflikter eller under större militära kampanjer. Då termen ”rus” kom att omfatta den slaviska befolkningen, används termen ”väringar” i Nestorskrönikan till att förklara för deras samtida på 1100-talet vilka de ursprungliga ruserna hade varit. Med tiden, i och med det att västerländsk kristendom etablerades i Norden, fick termen ”väringar”, som den användes av bysantinerna och och slaver, en mer negativ betydelse, eftersom den nu förde tankarna till Rom, särskilt efter det att Nordmännen börkat delta i korstågen. Eftersom den semantiska förändringen av dessa två termer över tid har orsakat mycket förvirring i senare historiografi, används ”väringar” i denna text för att beteckna nordmän som var verksamma i Novgorod- och Kiev-områdena samt i Bysans, men även denordmän som härstammade från Roslagen, d.v.s. de ursprungliga “Ruserna”. Termen ”Ruser” används däremot för att beteckna den östslaviska befolkningen kring Novgorod och Kiev från mitten av 900-talet och framåt.

Kommenterande Nestorskrönikan skriver John H. Lind: ”det är uppenbart att mellan 911 och 944 hade ett betydande antal skandinaver eller personer av skandinaviskt ursprung i Rus beslutat sig för att anta kristendomen, antagligen genom individuella val, kanske medan de bodde i eller besökte Bysans”. De mest anmärkningsvärda konkreta exemplen på detta faktum finns i Nestorskrönikan historiska redogörelser om att Kievrikets första kungligheter var av väringahärkomst och hade konverterat till den Ortodox tron. Mest anmärkningsvärt är naturligtvis att döparen av Rus, storfursten helige Vladimir, själv ju hade väringablod i sig. likt sin sin mor heliga Olga (Helga) av Kiev (d. 969), som hade konverterat till kristendomen redan år 957, då hon besökt Konstantinopel. Heliga Olga var gift med heliga Igor I, son till Rurik, som på många sätt anses vara Rus’ grundare, då Rurikdynastin höll makten i Ryssland ända fram till 1500-talet. Efter Rus’ dop år 988 ser man ytterligare väringainflytande på det tidiga ryska kungahuset i personen heliga Anna av Novgorod (Ingegerd Olofsdotter) (d. 1050), dotter till den första svenska kristna kungen Olof Skötkonung (d. 1022), då hon gifte sig med helige Vladimirs son, Helige Jaroslav den vise (d. 1054). Många framstående personer i det tidiga ryska kungahuset var således inte bara av väringahärkomst utan anses också vara helgon i den Ortodoxa Kyrkan.

Omnämnande av väringainblandning i den tidiga ryska kristendomen finner man också i boken som innhåller livsberättelser om grottklostret i Kievs monastiska fäder, dess s.k. paterikon, vilken beskriver en väring, vid namn Sigmundr, som skall ha spelat en avgörande roll i byggandet av den första kyrkan i Kievlavran genom att förse helige Antonij, en av lavrans grundare, hjälp i form av ett bälte som tagits från en avbildning av Kristus på korset, vilket skall ha använts som mått för att bygga kyrkan. Sigmundr tog sedan namnet Simon vid dopet och blev, som helige Antonijs hade profeterat, den första personen att begravas i Kievlavrakyrkan.

Ytterligare ett viktig väringainslag i den tidiga ryska kristna historien finns i Nestorskrönikans berättelse om en väringakrigare som efter att ha döpts under militärtjänstgöring i Konstantinopel kom att bli, tillsammans med sin son, de första martyrerna på rysk mark. Kända som de heliga Fjodor (Theodor) och Ioann (Johannes) (d. 983) i hagiografisk tradition, dödades denna far och son intressant nog under den tid då helige Vladimir den Store, Rus’ döpare, fortfarande var hedning. Helige Vladimir byggde sedermera en kyrka till Guds Moders avsomnades ära på platsen där heliga Theodor och Johannes lett martyrdöden.

Skandinaviska kungligheter begav sig inte bara till Kiev utan även till Konstantinopel, vilket man kan läsa i berättelsen om helige Olof Haraldsson (d. 1030), under vars regeringtid kristnandet av Norge ägde rum, och hans yngre halvbror Harald Hardrada. Snorre Sturlassons Heimskringla tillsammans med bysantinska källor beskriver hur helige Olof skickade hjälp till bysantinerna på begäran av kejsaren Alexios I Komnenos (d. 1118) i hans kamp mot de turkiska nomadfolket Petjenegerna. Sedermera, när helige Olof stupade i slaget vid Stiklestad, flydde Harald med sina anhängare österut till Rus och hamnade så småningom i Konstantinopel där han tjänstgjorde i Väringagardet. Harald gjorde en framgångsrik karriär i det bysantinska riket, men intriger vid hovet ledde till att han dömdes till fängelse. På väg till fängelset fick Harald se en uppenbarelse av sin helige bror Olof, som också uppenbarade sig för en högt uppsatt bysantinsk kvinna och övertygade henne om att försöka få ut hans bror ur fängelset, vilket hon också gjorde. Heimskringla nämner även att en kapell tillägnad helige Olof byggdes i Konstantinopel på den plats där han uppenbarade sig för sin yngre bror. Harald återvände senare till sitt hemland, enade Norge och visade på bysantinskt inflytande i hur han kom att styra landet.

Nutida ikon av de heliga martyrerna Theodor (Fjodor) och Johannes (Ioann).

Byzantinskt och nordiskt samspel i religiösa föremål

När relationerna mellan Rus och Bysans fördjupades efter dopet av Rus, ökade väringarnas resor till Bysans och Konstantinopel, vilket framgår av de många artefakter som finns kvar från denna period. I dokumentationen av dessa föremål finner tydliga bevis på bysantinskt och nordiskt samspel i såväl ikoner, väggmålningar, som mynt och runstenar. Ingen annanstans är detta utbyte mellan de två samhällena mer uppenbart än på Gotland. Gutasagan, som är ett dokument från 1200-talet om öns historia, beskriver hur dess invånare upptäckte kristendomen och lät döpa sig under sina affärsresor samt hur de skall ha fört med sig ”kristna präster” på sina resor hem. Gutarna lät sig alltså inte bara döpas i främmande länder, utan de såg öven till präster följde tillbaka till ön samt att resa kapell och kyrkor att fira gudstjänster i.

Även om enskilda invånare på ön tillsammans med andra välberesta skandinaver troligt nådde Bysans redan på 500-talet, var det först under 900- och 1000-talen som den kristna tron började utövas i större utsträckning i Norden. Det är därför som vi från denna period hittar de flesta av öns unika kristna kvarlämningar. Det mest slående inslaget av den östliga kristendomens inflytande på ön kan ses i dess ikonografi, som finns i åtta olika kyrkor på ön. Det som finns kvar idag av dessa ikoner är bara fragment av vad som en gång var en fullständig täckning av kyrkornas väggar, likt det man ser i traditionella bysantinska kyrkor. I tre av öns gamla kyrkor finnes fragment av ikoner som föreställer de heliga apostlarna som en del av motivet för Kristi Himmelsfärd; änglar, manliga helgon och Guds moder som håller Kristusbarnet i sina armar som ett fragment av motivet för den Yttersta Domen, alla med största sannolikhet skapade av en person av grekisk eller rysk härkomst som var skolad i bysantinsk ikonmåleri.

Del av ikon av manligt helgon, Garde Kyrka, Gotland (1100-talets mitt).
I några av öns stenkyrkor finner man även väggmålningarna fragment av manliga helgon, änglar och en hel absid föreställande Kristus i härlighet omgiven av diverse helgon, också de utförda av en person som inte bara påverkats av bysantinsk religiös konst, utan snarare var en mästare i hantverket, som kallats till Gotland i enkom för att skapa dess verk. De uråldriga dopfuntarna på ön besitter också de tydliga drag vilka tyder på att de tillverkats av en stenhuggare som utbildats i Bysans eller i storstadsområdena Novgorod eller Kiev, då båda dessa ryska områden vid den tiden var platser där bysantinsk konst hade ett starkt inflytande.
U 966, Runsten i Vedyxa, rest någon gång under vikingatiden (725–1100 e.Kr).
De runstenar från nordens tidiga kristna period som fortfarande står kvar, varav de flesta restes under 1000-talet, finns alla i Sverige, nästan uteslutande i områdena kring Mälardalen och särskilt i östra Uppland. Dessa trettiotal runstenar är ytterligare ett bevis på banden mellan Norden och Bysans. Att döma av vad som står skrivet på dessa stenar – vilka fungerar som gravstenar med en beskrivning av den avlidnes livshistoria – är det uppenbart att Bysans lämnade ett betydande avtryck på dessa nordiska resenärer. Ett flertal av stenarna beskriver hur personen i fråga reste till Grekland och avsomnade tillsammans med en bön för den avsomnade personens själ. På runstenen i byn Vedyxa står det till exempel: ”Stenhild lät resa denna sten efter Vidbjörn Greklandsfarare, sin man. Gud och Guds moder hjälpe hans själ...” Majoriteten av stenarna från 1000-talet speglar på ett eller annat sätt den kristna tron, antingen genom det som står skrivet på dem eller av det faktum att stenhuggaren lät dem prydas med ett kors. I bönerna på dessa stenar nämns inte bara Gud och Guds Moder, utan även änglar och helgon, och enligt Eric Segelberg har vissa av bönerna tydliga bysantinska drag. Segelberg påpekar att frasen ”Gud hjälpe hans själ”, som förekommer på många av dessa stenar, också var vanligt förekommande i inskriptioner på bysantinska sigill. Detta, tillsammans med det faktum att stenarna använder orden ”Guds Moder” istället för ”Jungfru Maria” för att benämna Gudaföderskan, pekar också det mot inflyttande från den östliga Kyrkan snarare än den västliga.

Det faktum att bysantinska mynt har hittats i skatter eller gravar i Skandinavien ger också en indikation på det bysantinska och nordiska samspelet under denna tid. Det tidigaste myntet man funnit är av Justinus II (d. 578) och det senaste av Nikeforos III (d. 1081), med den högsta tätheten av mynt från mitten av 900-talet, under Konstantin VII:s (d. 959) och Romanus II:s (d. 963) regeringstider.

Silvermynt, Miliarense - Basilios II och Konstantin VIII (sent 900-tal).
Även om de kvarvarande bysantinska mynten är relativt få i antal jämfört med andra utländska mynt som cirkulerade i de nordiska länderna vid den tiden, är deras sällsynthet ett tecken på deras höga värde snarare än något annat, eftersom de ofta sågs som indikatorer på hög social status, då anknytningen till Bysantinska Riket ansågs vara något prestigefyllt för nordmännen. Vissa mynt kan till och med ha förts tillbaka till Norden som dopgåvor av resande skandinaver som konverterade under sin tid i Bysans, då mynt skall ha delats ut till nykonverterade hedningar i denna bysantinska traditionen. Skandinaverna började så småningom själva att tillverka imitationer av de bysantinska mynten, och att nästan en tredjedel av de mynt som hittats är genomborrade eller har ett handtag tyder på att det var vanligt att omvandla mynt till smycken. Då många bysantinska mynt har en bild av kors på sig har man fastställt att de flesta öglorna och hålen som gjorts i mynten gjordes på ett sådant sätt att korset skulle vara rättvänt då de användes som smycken. Myntens symboliska värde verkar ha varit viktigare än deras monetära värde, eftersom de flesta imitationerna tillverkades efter att själva originalmynten hade gått ur cirkulation. Med tanke på att bysantinska mynt visar tydliga kristna symboler, i kombination med nordmännens insisterande på att inkludera dem i smycken samt det faktum att de placerades i gravar, kan man undra om dessa mynt inte bara hade ett värde för nordmännen i form av social prestige, som ofta föreslås, utan om de också hade ett religiöst och andligt värde.

Sammanfattning

Även om det inte verkar ha funnits något uttryckligt missionsuppdrag från bysantinerna riktat mot Norden, fann nordborna ändock sätt att komma i kontakt med den heliga Kyrkan i Konstantinopel. Enskilda resor samt väringarnas inflytande i grundandet av Kievriket, både som kungligheter och vanligt folk, i kombination med den nära kopplingen mellan Rus och Bysans efter Rus’ dop, gjorde att den östkyrkliga andligheten tog sig till Nordens trakter. Väringarnas myckna resande till Bysans för att tjänstgöra som soldater under den bysantinske kejsaren innebar att ett stort antal skandinaver kom i kontakt med den östliga Kyrkan, vilket i sin tur ledde till att några av dem kom till en tro på Kristus Jesus, världens Frälsare som de sedermera förde tillbaka denna nyfunna tro till sitt hemland. Det blir därför sedermera svårt att förbise de många bevisen på att östlig kristendom var närvarande i de nordiska länderna vid denna tid, och likaså det inflytande som Bysans hade på den tidiga nordiska kristendomen, då vi finner hela spektrumet av det kyrkligt livet i periodens kvarlämningar, inklusive heliga ikoner på trä och sten, dopfuntar, mynt, historier om utländska präster som förs till Norden för att upprätta det kristna gudstjänstlivet, runstenar som förtäljer skandinaviska individers resor till Bysans samt berättelser om väringarnas inflytande i etableringen av Kyrkan i Rus och därtill berättelser om nordiska helgon, som fortfarande vördas av den Ortodoxa Kyrkan än idag.